Leonberger

URSPRUNGSLAND/HEMLAND:
Tyskland

ANVÄNDNINGSOMRÅDE:
Vakt-, sällskaps- och familjehund

BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Mot slutet av 1830- och början av 1840 -talen korsade Heinrich Essig, rådman i Leonberg utanför Stuttgart, en svart-vit newfoundlandstik med en sk "barry-hane" från klosterhärbärget Grosser St. Bernhard. Senare användes även en pyrenéisk bergshund. Resultatet blev mycket stora hundar med övervägande lång, vit päls. Essigs mål var att få fram en lejonliknanade hund. Lejonet är det djur som finns i staden Leonbergs stadsvapen. De första hundar som verkligen kallades för Leonberger föddes 1846. Dessa hundar förenade i sig de främsta egenskaperna hos de raser de härstammade från. Redan en kort tid därefter dom många av dessa hundar från Leonberg att säljas över hela världen som statussymboler.

Mot slutet av 1800-talet hölls rasen i Baden-Württemberg företrädelsevis som gårdshund. Dess vakt- och dragegenskaper var mycket uppskattade.

Under de båda världskrigen och i efterkrigstidens nödår minskade antalet avelsdjur dramtiskt. Idag är Leonberger en utmärkt familjehund, som uppfyller alla krav dagens moderna liv kan ställa på den.

HELHETSINTRYCK:
I enlighet med sitt ursprungliga användningsområde skall Leonberger vara en mycket stor, kraftig och muskulös, men samtidigt elegant hund. Rasen kännetecknas av en harmonisk kroppsbyggnad och ett självmedvetet och lugnt men samtidigt livligt sätt. I synnerhet hanhunden ska vara imponerande och kraftfull.

MÅTTFÖRHÅLLANDEN:
Mankhöjd/kroppslängd: 9:10. Bröstdjupet skall motsvara ca 50% av mankhöjden.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR:
Som familjehund under dagens boende och levnadsförhållanden skall leonberger vara en trevlig kamrat, som utan problem kan tas med överallt och som utmärker sig genom utpräglad barnvänlighet. Rasen skall varken vara skygg eller aggressiv. Som sällskapshund skall rasen vara en behaglig, följsam och orädd följeslagare i alla situationer.

Till de karaktärsegenskaper som krävs hör framför allt:

• Självsäkerhet och suverän oberördhet,
• Måttligt temperament (har även leklust),
• Betedvillighet att underordna sig,
• god inlärningsförmåga och uppmärksamhet,
• opåverkad av ljud.

HUVUD:
Huvudet skall som helhet vara mer djupt än brett och snarare långsträckt än kompakt. Förhållandet skall vara ca 1:1 mellan nosparti och skalle. Huden på huvudet skall genomgående vara stram, utan pannrynkor.

Skallparti:
I profil och framifrån sett skall skallen vara föga vålvd. Skallens grovlek skall vara i proportion till rygg och extramiteter; den får dock inte vara tung. Bredden vid skallens bakre del skall inte vara påtagligt större än vid ögonen.

Stop:
Stopet skall vara tydligt markerat men måttligt sluttande.

Nostryffel:
Nostryffeln skall vara svart.

Nosparti:
Nospartiet skall vara ganska långt. Det skall inte vara spetsigt. Nosryggen skall vara jämnbred. Den skall inte vara konkav utan hellre lätt välvd (sk ramsnos).

Läppar:
Läpparna skall vara strama, svarta och med slutna mungipor.

Käkar/ tänder:
Käkarna skall vara kraftiga med ett perfekt, regelbundet och fulltaligt saxbett. (Avsaknad av M3 tolereras.) Tångbett är tillåtet. Det skall inte finnas någon "insnörning" i underkäken vid hörntänderna.

Kinder:
Kinderna skall endast vara svagt markerade.

Ögon:
Ögonen skall vara ljus- till mörkbruna, ju mörkare desto bättre. De skall vara medelstora och ovala. De skall varken vara djupt liggande eller utstående. De skall ej heller vara för tätt eller för brett placerade. Ögonlocken skall inte synas. Den synliga ögonslemhinnan skall inte vara röd.

Öron:
Öronen skall vara ansatta högt men ej för långt bak. De skall vara hängande, medelstora, åtliggande och fylliga.

HALS:
Halsen skall mjuk övergå i manken. Halsen skall hellre vara lång än kort. Den får inte ha lös hud eller hakpåse.

KROPP:

Manke:
Manken skall vara markerad, i synnerhet hos hanhunden.

Rygg:
Ryggen skall vara stram, plan och bred.

Ländparti:
Länden skall vara bred, kraftig och välmusklad.

Kors:
Korset skall vara brett, ganska långt och mjukt avrundat med en flytande övergång i svansansättningen. Hunden får absolut inte vara överbyggd.

Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara bred, djup och nå minst till armbågen. Den skall inte vara tunnformad utan snarare oval.

Underlinje:
Buken skall endast vara lätt uppdragen.

Svans:
Svansen skall vara rikligt behårad. I stående skall svansen hänga rakt ner. I rörelse skall den endast vara lätt uppåtböjd och helst inte bäras över rygglinjen.

EXTREMITETER:
Dessa skall vara mycket kraftiga, i synnerhet hos hanhunden.

FRAMSTÄLL:
Frambenen skall vara raka. De skall vara partiellt ställda, inte marktrånga.

Skulderblad/överarm:
Dessa skall vara långa och tillbakalagda. Vinkeln dem emellan skall inte vara alltför trubbig. De skall vara väl musklade.

Armbåge:
Armbågarna skall vara tätt åtliggande.

Mellanhand:
Mellanhanden skall vara kraftig och fast. Framifrån sett skall den vara rak och från sidan sett nästan lodrät.

Tassar:
Framtassarna skall peka rakt fram (de får varken vara inåt- eller utåtvridna). De skall vara rundade och väl slutna med väl välvda tår och svarta trampdynor.

BAKSTÄLL:
Bakbenen skall bakifrån sett inte vara för tätt ställda utan parallella. Hasor och tassar får varken vara inåt- eller utåtvridna. Sporrar på bakbenen skall tas bort.

Lår:
Låret skall vara ganska långt, snedställt och försett med kraftig muskulatur.

Knäled:
Lår och underben skall bilda en tydlig vinkel.

Has:
Hasorna skall vara kraftiga. Vinkeln mellan underben och mellanfot skall vara tydlig.

Tassar:
Baktassarna skall vara framåtriktade. De skall vara något avlånga, med välvda tår och svarta trampdynor.

RÖRELSER:
Rörelserna skall vara vägvinnande, långsträckta och parallella i alla gångarter, med god steglängd fram och gott påskjut bak. Benen skall föras på en rak linje i skritt och trav, såväl framifrån som bakifrån sedda.

PÄLS:
Pälsen skall vara medelmjuk till grov, lång och riklig, åtliggande och får aldrig dela sig. Trots en tät under ull skall man kunna ana kroppens konturer. Pälsen skall vara rak men lätt vågig päls är dock också tillåten. På hals och bröst skall - i synnerhet hos hanhundar - pälsen bilda em man. Frambenen skall vara försedda med fanor och det skall finnas ordentliga byxor på bakbenens baksida. Svansen skall vara försedd med rikligt med päls.

Färg:
Lejongul, röd, rödbrun; även sandfärgad (blekt gul, cremefärgad) och alla kombinationer därav, dock alltid med svart mask. Svarta hårspetsar är tillåtet. Hundens grundfärg får dock inte verka svart. Ljusare nyanser i grundfärgen får förekomma i pälsen på svansens undersida, halskråset samt behängen på fram- och bakben, men får inte vara så avvikande att de stör harmonin med pälsens grundfärg. En liten vit bröstfläck eller smal strimma på bröstet tolereras, liksom vita hårstrån på tårna.

STORLEK/VIKT:
Hanhundar: 72-80 cm (idealhöjd 76 cm)
Tikar: 65-75 cm (idealhöjd 70 cm)

FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden avvikelse.

DISKVALIFICERANDE FEL:

• Skygga och aggressiva hundar.
• Svåra anatomiska fel (t ex stark kohasighet, markerad karprygg, påtaglig svankrygg, extremt utåtvridna framtassar, helt otillfredsställande vinklar i skuldra, arbåge, knä eller has).
• Tandbortfall (undantaget avsaknad av M3), överbett och underbett, andra bettfel.
• Mankhöjd som underskrider den i standarden föreskrivna.
• Kraftigt ringlad svans; alltför högt ringlad svans.
• Päls som är lockig eller krullig.
• Felfärgade hundar (brun med brun nostryffel och bruna trampdynor, black & tan, svart, silver färgad, viltfärgad)
• Total avsaknad av svart mask.
• Brun nostryffel och bruna trampdynor.
• Kraftig pigmentförlust på läpparna.
• Ögon utan något brunt.
• Alltför stora inslag av vitt i pälsfärgen (på tårna upp över på mellanhanden, bröstfläck som är större än en hand, vitt på andra ställen).
• Entropion, ektropion

TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Personlighet karaktär

I den rasbeskrivning som antagits av FCI 1996 står det att leonbergern är en familjehund som under dagens boende och levnadsförhållanden skall vara en behaglig partner, som utan problem kan tas med överallt och som utmärker sig genom utpräglad barnvänlighet. Rasen skall varken vara skygg eller aggresiv.

Som sällskapshund skall rasen vara en behaglig, följsam och orädd följeslagare i alla livssituationer. Till de karaktärsegenskaper som krävs hör framförallt:
- Självsäkerhet och suverän oberördhet
- Måttligt temperament (med bl a leklust)
- Beredvillighet att underordna sig  
- God inlärningsförmåga och uppmärksamhet

Ovanstående är en utmärkt beskrivning av rasen, men kan kräva en kommentar då somliga av ovanstående egenskaper kan synas svåra att förena i en och samma individ.  

Vad gäller barnvänlighet så älskar leonbergern barn. Tänk dock på att ingen hund, av vilken ras det månde vara, kommer att tycka om barn, om den inte blir behandlad med respekt. Det är föräldrars och vuxnas ansvar att lära barn umgås med hundar. Lämna aldrig hundar och barn utan uppsikt. Att gå på promenad med en leonberger, kräver att barnet nått upp i tonåren och är moget för det ansvar som det innebär att själv ta ansvar för en hund.

Vaktegenskaper omnämndes i tidigare rasbeskrivningar som önskvärda på rasen. En kommentar om detta kan dock fortfarande vara på sin plats. Grundläggande rasegenskaper ändras ju inte i en hast för att man ändrar på ordalydelsen i rasbeskrivningen. Det har aldrig varit självklart att rasen skulle vara en utpräglad vakthund. Det är en stor variation på hundarnas vaktinstinkter. Vissa individer vaktar aldrig synligt medan andra har haft tydliga anlag åt det hållet.

Då egenskapen under rasens hela historia ansetts som önskvärd bör man vara medveten om att den finns även om du i vardagslag inte ser så mycket av den. Många leonbergerägare kan vittna om att deras snälla lite försiktiga tik blivit ett rytande "lejon" när mor eller barnen i huset utsatts för hot. Även motsatsen förekommer då ägaren är besviken för att hunden inte kommit till försvar i hotfulla situationer. Hundar i flock eller som har inhägnat revir vaktar oftast mer. Miljön spelar en betydande roll liksom ärftliga faktorer.

Självsäkerhet och suverän oberördhet är en egenskap som gör att leonbergern kan få för sig att den själv skall avgöra när man ska hälsa på främmande och liknande.

Måttligt temperament: En leonberger kan mycket väl tänka sig att sova bort dagen tillsammans med dig inomhus. Går ni på promenad har du en pigg och livlig följeslagare i skog och mark. Glädjefnatt infinner sig när älskade mattar och hussar behagar komma hem.
Leonbergern skäller när det kommer någon inom reviret, som oftast är tomten eller den närmaste omgivningen. Det är vanligt att leonbergern "pratar" med dig som ägare när den vill något eller är glad.
Det är mycket sällsynt att en leonberger betraktas som "skällig". En hund som lämnats ensam protesterar med att skälla! En nöjd hund skäller inte. Skallet är ett sätt att påkalla uppmärksamheten. Leonbergern liksom andra hundar behöver sin flock för att vara lycklig.

Beredvillighet att underordna sig är ett mycket utmärkande drag. Leonbergern är en signalkänslig hund. Rasen är mycket lättlärd och samarbetsvillig. Att observera är att en hund med denna karaktärsegenskap skall komma till sin rätt. En stor hund behöver en god uppfostran för att bli den rastypiska och underbara hunden som han var avsedd till. Det beteende den vuxna hunden uppvisar är en kombination av arv och miljö.

Vi har nu försökt att med ord beskriva de grundläggande egenskaperna som kännetecknar rasen. Då utrymmet är begränsat och hundarna individer så blir det en knapp bråkdel som berörts. Dessutom har vi människor mycket trubbiga instrument, när det gäller att rätt beskriva och värdera hundarnas själsliga förmågor.

Källa: Leonbergersällskapets Rasinformationshäfte (1996)